Jag började kallas för "kryckan" av mina vänner. Ena dagen hade jag så ont i knät att jag hoppade på kryckor och nästa dag var det inga problem alls. Detta var förmodligen lika förvirrande för mina vänner som för mig... Hittade jag bara på alltihop? 

Efter ett halvår med ett högst oklart knä, sökte jag hjälp på vårdcentralen. Jag röntgades samma vecka och kort därefter fick jag svar; ett ben (?!) hade börjat växa på mitt vänstra knä, mitt på muskel- och ledfästet. Jag remitterades till Linköping och fick träffa en specialist på just utväxter. Han sprutade kortison i mitt knä och beordrade mig att vila över sommaren. 

Sommaren var krånglig, jag blev inte ett dugg bättre av mitt vilande. Från att ha tränat dagligen till att knappt träna alls. Jag blev uttråkad och började tröstäta. Gick upp 10 kilo väldigt snabbt. Inte för att jag brydde mig då eller för att det spelade någon roll. 

Sommaren gick mot höst, jag började trean på gymnasiet och hade stora saker att se fram emot - examensprojekt tillsammans med Norrköping symfoniorkester. Under en hel vecka skulle min klass få göra föreställningar tillsammans med Norrköpings fantastiska symfoniorkester i den stora konserthallen - De Geerhallen. Jag skulle dessutom vara koreograf för det hela. 

Men främst av allt - vi skulle sätta upp musikalen FAME på Östgötateatern. Audition skulle ske under hösten och föreställningarna skulle vara under våren 2010. Jag skulle kunna skära av min egen handled för att få spela huvudrollen, "Carmen". Karaktären Carmen var skolans coolaste tjej, med stora mål och drömmar. Det är hon som sjunger bl.a. ledmotivet i musikalen och tragiskt nog tar hon livet av sig i slutet av föreställningen, då hon lurats av agenter och slutat som missbrukare. Det låter inget vidare kul, men Carmen har sedan barnsben varit en drömroll för mig. Carmen ska också föreställa dansare, så om jag skulle ha chans att få rollen var jag tvungen att bli bra i mitt knä. 

När jag under början av hösten 2009 skulle på återbesök hos läkaren, för att se om bag blivit bättre av kortison och vila, var jag fylld med ångest. Vad var nästa steg? Hur skulle det bli? Jag var tvungen att bli bra och det fort! 
När jag kom in i det vita, lätt deprimerande läkarrummet, var jag rädd. Benutväxten på mitt knä hade blivit större och nu kunde man till och med känna den utifrån med handen. Varje gång jag böjde och sträckte på knät så "klonkade" det till då muskel- och ledfästet flyttades från den ena till den andra sidan av benutväxten. Det gjorde ont. 

"Jaha, det blir till att operera. Vi får se om vi lyckas få bort benutväxten som det är, men eventuellt behöver vi lossa på hela muskel- och ledfästet och sy fast det igen. Då gipsas hela benet och får inte gå på 6 månader. Men i så fall får du en rullstol." 

Okej, eller vänta va? VA?! 

Jag fattade ingenting. Operation, sy, gips, SEX MÅNADER?! Min värld föll i en miljon bitar. Jag kunde inte sluta gråta. Mitt liv var över. Över. 

"Just nu har vi väldigt fullt med tider så i början på februari bokar vi in dig, okej?"

Okej. Nu kan jag dö, tänkte jag. Första veckan i februari hade vi våra föreställningar med Symfoniorkestern och i Maj hade FAME premiär. Jag skulle inte bara missa min sista termin i skolan, jag skulle också missa de två grejer jag drömt om att göra sedan jag var liten. 

Jag och mamma åkte hem. Jag satte mig på mitt rum, grät tills jag var tom. Sedan kollade jag bara ut genom fönstret, utan att titta på något speciellt. Jag var uttömd och det fanns inget som kunde göra mig glad. 
 

Cissi J

Vilken jobbig tid för dig👩‍⚕️💖

Svar:
It´s me Leone

Ulf

Men usch va jobbigt! 💕

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress