Jag ville så mycket. Jag ville så gärna. Jag hade aldrig varit den fysiskt mest starka. Jag hade aldrig fattat grejen med bollsporter och jag gjorde nästan vad som helst för att undvika skolidrotten. Jag tror till och med läraren blev lättad de gånger jag inte var med. Jag skälpte mer än hjälpte. Jag skrattade gärna bort min värdelösa, halvhjärtade prestation och lät med glädje både lärare och elever skratta åt mig när det kom till att slå iväg en boll eller kasta kula. Jag blev inte född som atlet, men nu hade jag bestämt mig. 

Året var 2008 och dansen var en stor del av mitt liv. Jag hade fått chansen att göra flera produktioner på den anrika teatern ARBIS i Norrköping. Jag hade hittat hem. Jag älskade folket som var där.  Jag älskade atmosfären. Jag älskade allt som hade med teatern att göra. Där ville jag bo. Jag inspirerades av alla talangfulla människor runt mig och insåg snabbt att om jag ville jobba med detta, ja, då måste jag kämpa ännu mer. Jag skulle en gång för alla bli den som var bäst, starkast, mest uthållig. Jag skulle inte bara bli en bra dansare, jag skulle bli en riktig atlet.

Jag började träna. 
Mycket. 
På fel sätt. 

Sedan ett par år tillbaka hade jag det även struligt med maten. 
Jag tänkte konstant på mat. 
Mycket. 
På fel sätt.
Ingen mat efter klockan 19.
Ingen mat. 
Ingen mat.
Inget socker.
Inget fruktsocker.
Ingen mat.

Jag gjorde sit ups när jag skulle sova, armhävningar i övningsrummen på skolan, gymmade efter skolan, repade på Arbis och körde styrka igen när jag kom hem. Men jag blev aldrig stark. För jag åt alldeles för lite, försökte alldeles för mycket och sov för lite för min kropp. 

Jag blev förkyld och fick fem stycken halsfluss på raken. Jag gick inte speciellt mycket till skolan när det var lektioner. Men var otroligt engagerad i allt som hade med alla musikämnen, events, fester, konserter, föreställningar att göra på skolan. Jag tog gladeligen på mig det mesta och försökte dessutom vara med på alla rep på Arbis på kvällarna, ibland nätterna. Vi repade så gott som alla kvällar på vardagarna. Vi repade dagtid på helger och sedan var det föreställningar kvällstid. Arbis och Robin Karlsson, som drev Arbis, har lärt mig allt. Jag skulle inte vilja byta ut denna tid mot något annat i hela världen. <3

Men, jag var helt slut. Jag grät när jag kom in i skolans korridorer, jag grät under repen och jag grät när jag kom hem. Det var till och med så att lärarna uppmanade mig till att vara helt hemma i två veckor, för att vila upp mig. Jag sov på golvet i logen i pausen under föreställningar och jag började bli rörig. Glömde bort saker och lovade alldeles för mycket. 

Många människor hade klarat av detta utan problem. Det var otroligt många i min närhet som hade ännu mer att göra och för dem gick allt som en dans; men inte för mig. Jag var svag, psykiskt och fysiskt. Hade redan då ett relativt stort självförakt, problem med mig själv och försökte dölja min olyckliga insida med ett glatt yttre. Min kropp var trött, hungrig. Behövde vila. 

Stackars mamma. Hon gjorde allt i sin makt för att jag skulle lugna ner mig. Hon tyckte jag skulle hoppa av några fritidsaktiviteter (ja, det var inte bara Arbis utan det var danskurser, sångkurser, orkestrar etc etc osv osv.). Hon såg att jag inte mådde bra och tog upp detta gång på gång på gång. Men jag gjorde som de flesta andra tonåringar; jag lyssnade inte. Jag ville visa att jag klarade detta. Jag kände att jag var tvungen att bevisa för alla hur glad jag var, hur bra allt var och hur stark jag blivit - för det var just det jag alltid fick komplimanger för. 

"Du har alltid sådan energi"
"Hur orkar du med allt?"
"Wow, Vad du kämpar"
- jag kunde ju liksom inte svika människorna som gav mig dessa komplimanger. De förväntade sig ju att jag alltid skulle ha energi till allt. 

Jag trodde jag behövde vara superman för att bli omtyckt. 

Jag började få panikångest. Trodde jag skulle dö. Jag fattade inte hur man andades och jag låg på golvet i min dåvarande pojkväns lägenhet. Jag skakade, skrek och var ej kontaktbar under långa stunder. Det var så synd om honom egentligen. Han var tillsammans med mig; ett vrak. 

Hösten 2008 hade jag nyss fyllt 17 och vi repade inför en föreställning som kallades Varité Spektakulär. Vi repade mycket. Anders Vilhelmsson var koreograf och gjorde otroligt snygga nummer. Slutposen i sista numret gick till så att jag skulle glida ner i spagat. Vi repade detta om och om igen och under ett rep försökte jag hoppa ner i spagat istället. Plötsligt hände något. Jag råkade vrida till knät och det gjorde skitont. Inte så ont som det gör när knät går ur led, men så pass ont att jag idag - 9 år senare, minns detta. Jag försökte ignorera värken och köra vidare. Jag uppsökte aldrig vårdcentralen och jag visste inte då att denna lilla skada skulle vara början på en lång, smärtsam och utdragen historia

Bild från en produktion, 2007

30 juli 2017

TILL HAVS!

Allmänt

En liten hälsning från båten! Här tänkte vi spendera dagen. Älskar verkligen detta! Vi stannade i Arkösund och köpte med oss nyrökt fisk, baguetter och annat gott. Älskar verkligen att umgås med mina syskon. De får mig alltid att må så bra!


<3

Hej godingar!


Semestern fortsätter och igår kväll kom två av mina tre bröder, plus flickvän! 
Vi hade tänkt att bjuda på enkelt plock, men jag är totalt inkapabel till att avgöra hur mycket folk äter och går alltid loss i butiken. Dessutom finns det alltid för mycket gott som man inte vill missa. Detta resulterade i en enorm middag för betydligt många fler personer. Haha. Någon som känner igen sig? 


En coolare plats hemma hos oss, är vinkällaren. Under trappen har vi ett inglasat område med plats för ca 280 flaskor. Dessvärre har vi ingen kylare där än, så allt är rumstempererat - men vad gör det?


Hyllorna i vinkällaren är köpta från Stact. Det är som fyrkantiga plattor med pinnar som sticker ut, där man lägger flaskorna på. Allt monteras ihop för hand och resultatet blir ju ASGRYMT! 

Vi brukar bjuda med gästerna ner när vi har middagar och så får alla vara med och välja kvällens vin/dryck! 
Mina syskon är riktiga Champagne-älskare så igår valde vi att slå på stort. Vi drack en magnumflaska Champagne från 1996! Då var jag endast 5 år gammal. Haha! Hur häftigt är det inte att den har legat till sig så länge och att man fortfarande kan dricka den? Vilken smakexplotion och upplevelse! Wow, säger jag bara. 


Hoppas ni får en fantastisk lördag!

Puss & kram!