HEJ! :D

Först och främst - wow! Tack för alla fanatsiska och peppade meddelanden och kommentarer efter mitt inlägg och kronisk smärta. Det är skrämmande många som känner igen sig, men det är också därför jag vill belysa detta! Du är inte ensam och det finns ingen skam. 

Igår sjöng jag i Domkyrkan i Linköping. Otroligt maffig byggnad. Låtarna var "Utan dina andetag" - Kent, och "För dig", Lars Winnerbäck. Jag älskar att sjunga på Svenska.


Brudparet var såååå vackra och kärleken mellan dem spreds genom hela lokalen. Det blir verkligen en speciell stämning på bröllop som jag aldrig upplever annars.
Brudgummen var dessutom ett stort fan av mitt alter ego "Finspångsbruden", så bruden överraskade honom senare på kvällen med en personlig videohälsning som jag spelat in. I videon pratar jag bla om hur tusan han tänker när han gifter sig, hur jag ser på äktenskap och sist önskar jag dem stort lycka till! <3 Kanske kan lägga ut den här lite senare om jag får för brudparet!

Längtar tills det blir min tur att säga "ja" till min stora kärlek. 

Vi hörs senare, hjärtan!

Vill ni se mer av Finspångsbruden klickar ni här ---->


Tänk dig att du vaknar upp efter en riktigt hård festnatt. Huvudet pulserar, dunkar, känns som det ska sprängas och gå sönder. Det gör så ont att du knappt kan öppna ögonen, än mindre sätta dig upp. Föreställ dig att det aldrig tar slut. Någonsin. Det blir bara mer eller mindre jobbigt. Ibland gör det så ont så du kräks och ibland är det lite lugnare. Men det finns där, hela tiden.

Detta är mitt liv.


Jag har haft konstant huvudvärk (huvud, nacke, käkar) sedan jag kom i puberteten. Ett par dagar i veckan utlöser denna huvudvärk brutala migränanfall, jag får så ont att jag tror det skulle vara skönare att få ett skott i pannan. Jag kräks som om jag vore magsjuk och det tar aldrig slut. Jag vaknar så gott som alltid utmattad. Jag har svårt att somna. Jag lider av kronisk huvudvärk och migrän. 
 

Jag är en väldigt energisk och glad person i mig själv, men det betyder inte att jag mår bra för det. Det är nästan ingen som vet detta om mig. Eller jo, många vet att jag har migrän ibland, men inte mer än så. Varför jag aldrig pratar om det vet jag inte riktigt. Det är förmodligen enklare att tänka bort värken om ingen vet. Sedan är det för att jag är så otroligt rädd över att folk ska tycka synd om mig, alternativt tro att jag är hypokondrisk. Det är två av mina största rädslor. Därför säger jag inget. Jag är så van att ha ont så jag har blivit världsmästare i att lura mig själv, inklusive alla andra. Jag blir dessutom bättre och bättre på att fejka bort min smärta för varje dag som går. Det är som att konstant leva i andra andingen. Du är så trött och utmattad men speedar upp dig själv till tusen för att överleva. Men i själva verket vet jag inte ens hur det känns att vara smärtfri. Nu när jag skriver det här så börjar jag också gråta. Förmodligen för att jag aldrig fått ut det i ord. Jag skulle kunna betala dyrt för att få uppleva det för en dag. Att vakna och bara känna mig alldeles smärtfri, lätt och pigg - på riktigt. 

 
Det finns tre olika stadier av migrän. Förkänning, anfall och migränbakis. Så när någon säger att den har migrän så behöver det inte vara själva anfallet utan det kan vara någon av de andra stadierna. Anfallet kan dessutom te sig olika från gång till gång. Ibland klarar man mer och plötsligt kan man bli superdålig. Därför ska man ALDRIG ifrågasätta någon som säger att den har migrän. "Varför kan den göra si eller så". Migränen kan se olika ut från gång till gång och anfallet kan sätta sig olika. Ibland till och med bara på synen. 
 

När jag har mina värsta migränanfall så skulle jag säga att jag inte kan ta mig upp ur sängen. Känslan är samma som att vara så full så man inte kan stå, noll kroppskontroll, samtidigt som man är magsjuk och har fått en betongplatta i huvudet - ni vet den känslan, va? haha. Men även fast jag mår så, så Måste jag gå till jobbet. För i mitt jobb kan jag aldrig sjuk. Jag måste stå på scenen. Idag var en sådan dag.


Jag vaknade och tog mig inte upp ur sängen. Tjoffe (min sambo) är så van vid att jag mår så här och han behöver inte ens fråga mig när jag har ett anfall; han ser. Snabbt behöver jag migränmedicin, ipren, panodil och socker i form av coca cola (som jag annars hatar) eller godis. Om jag får i mig detta i rättan tid så slipper jag kräkningarna och då kan anfallet gå över fortare. Idag klarade jag mig med en hårsmån. Jag hade ett bröllopsgig idag på eftermiddagen och mitt enda fokus sådana dagar är att få migränen att lugna sig så att jag klarar att köra bil till giget.


"Så sjuk kan du inte vara om du klarar att stå på scenen". Fake it til you make it. Det är så sjukt, för när man väl står på scenen, ja, då försvinner allt. Det är som en superkraft som kickar in och det spelar ingen roll hur dåligt jag mår. De minutrarna jag är på scenen känner jag Ingenting. Så fort jag kliver av kommer allt tillbaka och oftast värre än innan. 


Varje gång jag får ett anfall får jag också ett fruktansvärt dåligt samvete
. Jag känner mig dum för att jag inte mår bra. Jag känner skuld och skam inför dem som är i min närhet. Jag känner alltid ett ansvar för att de runtom mig ska ha det kul och må bra, därför tycker jag att jag är världens sämsta människa de gånger jag inte orkar låtsas att jag mår bra. Jag vet inte varför jag känner så, egentligen? Men jag känner så och ber väldigt ofta om ursäkt för hur jag mår. Jag är rädd att ingen ska tycka om mig om jag är sjuk. Rädd att folk ska tycka jag är tråkig och värdelös.

Botoxen räddade mig. Jag har gått utredning, äter flera mediciner som i förebyggande ska lindra min värk. Men det enda som har gett en ordentlig effekt är botox. Jag vet att ni är många där ute som lider av exakt samma sjukdom som jag. Och jag vill slå ett slag för botox. Botox är så mycket mer än något man använder i skönhetssyfte. Botox är INTE det som ger stora fylliga läppar och kinder. Botox är muskelavlappnande och när jag testade det för första gången (på grund av huvudvärken) var det en religiös upplevelse. Botox mot migrän och huvudvärk får man hos sjukvården. Jag blev långt ifrån smärtfri, men att känna någon typ av effekt förändrade hela mitt liv. Dock är smärtan värre nu igen av någon anledning, men jag vet att det kommer bli lite bättre snart igen, och jag längtar som ett barn på julafton till den dagen.

Till alla er därute som lider av kronisk smärta, ge inte upp, be om mer hjälp och våga berätta för folk hur ni mår. Det blir så mycket enklare att säga exakt Varför man beter sig som man gör, eller Varför man egentligen inte dyker upp på den där middagen, än att hitta på vita lögner. Jag lovar. Nu har jag berättat och jag hoppas ni är fler som gör det. <3 

 Foto: Angeliqa Jonsson
Hej och TACK för trevliga kommentarer gällande mitt nya bloggande! <3 Nu ska jag försöka hitta en rutin i detta.
 
Gårdagen spenderade jag i studion. Det finns några riktigt fina studios i Norrköping och jag samarbetar med några av dem. Dessvärre är det alltid så otroligt hemligt fram tills att allt är klart, men det jag jobbar på idag är något vi hållt på med i ca 1,5 år! Galet lång tid alltså. Att göra musik tar så sjuuukt mycket längre tid än de flesta förstår. Men det blir förhoppningsvis bra när det är klart!
 
 
ÅÅÅÅÅ NU TILL BRÅVALLA! Alltså, jag kan inte beskriva med ord hur FETT det är att vi får ha en så pass stor musikfestival här! HÄR, i lilla Norrköping. Det är så många bra akter i år och hela grejen kunde inte ha börjat bättre! System of a Down var gaaalet. När jag gick på högstadiet var jag ett tokfan av dem (på tiden jag tyckte det var coolt att lyssna på lite hårdare musik). När de körde igår blev jag helt euforisk. Vi hoppade och dansade tills knäna värkte! Hur ska resten av veckan kunna toppa detta?! 
 
 
Att gå på festival är lite som att gå på maskerad tycker jag! Allt blir så mycket roligare om man kör fetival-look hela vägen! Igår blev det pärlor i pannan, fjädrar i öronen, blommor och smycken i håret. Bohemiskt.
 
 
 
BÄSTA lappen någonsin. <3 Blev så ledsen imorse när jag hörde att det förekommit ett våldtäktsförsök. Killen som försökt stoppa våldäkten blev brutalt misshandlad... :( Det är så sorgligt. ALLA borde få vara trygga på en festival.
 

Min kompis Fille & jag

 
Ses i festivalvimlet ikväll, godingar! 

Puss & kram