Tänk dig att du vaknar upp efter en riktigt hård festnatt. Huvudet pulserar, dunkar, känns som det ska sprängas och gå sönder. Det gör så ont att du knappt kan öppna ögonen, än mindre sätta dig upp. Föreställ dig att det aldrig tar slut. Någonsin. Det blir bara mer eller mindre jobbigt. Ibland gör det så ont så du kräks och ibland är det lite lugnare. Men det finns där, hela tiden.

Detta är mitt liv.


Jag har haft konstant huvudvärk (huvud, nacke, käkar) sedan jag kom i puberteten. Ett par dagar i veckan utlöser denna huvudvärk brutala migränanfall, jag får så ont att jag tror det skulle vara skönare att få ett skott i pannan. Jag kräks som om jag vore magsjuk och det tar aldrig slut. Jag vaknar så gott som alltid utmattad. Jag har svårt att somna. Jag lider av kronisk huvudvärk och migrän. 
 

Jag är en väldigt energisk och glad person i mig själv, men det betyder inte att jag mår bra för det. Det är nästan ingen som vet detta om mig. Eller jo, många vet att jag har migrän ibland, men inte mer än så. Varför jag aldrig pratar om det vet jag inte riktigt. Det är förmodligen enklare att tänka bort värken om ingen vet. Sedan är det för att jag är så otroligt rädd över att folk ska tycka synd om mig, alternativt tro att jag är hypokondrisk. Det är två av mina största rädslor. Därför säger jag inget. Jag är så van att ha ont så jag har blivit världsmästare i att lura mig själv, inklusive alla andra. Jag blir dessutom bättre och bättre på att fejka bort min smärta för varje dag som går. Det är som att konstant leva i andra andingen. Du är så trött och utmattad men speedar upp dig själv till tusen för att överleva. Men i själva verket vet jag inte ens hur det känns att vara smärtfri. Nu när jag skriver det här så börjar jag också gråta. Förmodligen för att jag aldrig fått ut det i ord. Jag skulle kunna betala dyrt för att få uppleva det för en dag. Att vakna och bara känna mig alldeles smärtfri, lätt och pigg - på riktigt. 

 
Det finns tre olika stadier av migrän. Förkänning, anfall och migränbakis. Så när någon säger att den har migrän så behöver det inte vara själva anfallet utan det kan vara någon av de andra stadierna. Anfallet kan dessutom te sig olika från gång till gång. Ibland klarar man mer och plötsligt kan man bli superdålig. Därför ska man ALDRIG ifrågasätta någon som säger att den har migrän. "Varför kan den göra si eller så". Migränen kan se olika ut från gång till gång och anfallet kan sätta sig olika. Ibland till och med bara på synen. 
 

När jag har mina värsta migränanfall så skulle jag säga att jag inte kan ta mig upp ur sängen. Känslan är samma som att vara så full så man inte kan stå, noll kroppskontroll, samtidigt som man är magsjuk och har fått en betongplatta i huvudet - ni vet den känslan, va? haha. Men även fast jag mår så, så Måste jag gå till jobbet. För i mitt jobb kan jag aldrig sjuk. Jag måste stå på scenen. Idag var en sådan dag.


Jag vaknade och tog mig inte upp ur sängen. Tjoffe (min sambo) är så van vid att jag mår så här och han behöver inte ens fråga mig när jag har ett anfall; han ser. Snabbt behöver jag migränmedicin, ipren, panodil och socker i form av coca cola (som jag annars hatar) eller godis. Om jag får i mig detta i rättan tid så slipper jag kräkningarna och då kan anfallet gå över fortare. Idag klarade jag mig med en hårsmån. Jag hade ett bröllopsgig idag på eftermiddagen och mitt enda fokus sådana dagar är att få migränen att lugna sig så att jag klarar att köra bil till giget.


"Så sjuk kan du inte vara om du klarar att stå på scenen". Fake it til you make it. Det är så sjukt, för när man väl står på scenen, ja, då försvinner allt. Det är som en superkraft som kickar in och det spelar ingen roll hur dåligt jag mår. De minutrarna jag är på scenen känner jag Ingenting. Så fort jag kliver av kommer allt tillbaka och oftast värre än innan. 


Varje gång jag får ett anfall får jag också ett fruktansvärt dåligt samvete
. Jag känner mig dum för att jag inte mår bra. Jag känner skuld och skam inför dem som är i min närhet. Jag känner alltid ett ansvar för att de runtom mig ska ha det kul och må bra, därför tycker jag att jag är världens sämsta människa de gånger jag inte orkar låtsas att jag mår bra. Jag vet inte varför jag känner så, egentligen? Men jag känner så och ber väldigt ofta om ursäkt för hur jag mår. Jag är rädd att ingen ska tycka om mig om jag är sjuk. Rädd att folk ska tycka jag är tråkig och värdelös.

Botoxen räddade mig. Jag har gått utredning, äter flera mediciner som i förebyggande ska lindra min värk. Men det enda som har gett en ordentlig effekt är botox. Jag vet att ni är många där ute som lider av exakt samma sjukdom som jag. Och jag vill slå ett slag för botox. Botox är så mycket mer än något man använder i skönhetssyfte. Botox är INTE det som ger stora fylliga läppar och kinder. Botox är muskelavlappnande och när jag testade det för första gången (på grund av huvudvärken) var det en religiös upplevelse. Botox mot migrän och huvudvärk får man hos sjukvården. Jag blev långt ifrån smärtfri, men att känna någon typ av effekt förändrade hela mitt liv. Dock är smärtan värre nu igen av någon anledning, men jag vet att det kommer bli lite bättre snart igen, och jag längtar som ett barn på julafton till den dagen.

Till alla er därute som lider av kronisk smärta, ge inte upp, be om mer hjälp och våga berätta för folk hur ni mår. Det blir så mycket enklare att säga exakt Varför man beter sig som man gör, eller Varför man egentligen inte dyker upp på den där middagen, än att hitta på vita lögner. Jag lovar. Nu har jag berättat och jag hoppas ni är fler som gör det. <3 

 Foto: Angeliqa Jonsson
Ulf

Usch va jobbigt! <3

Svar: <3
It´s me Léone

Pippi

CBD olja har hjälpt många. Kanske värt att testa.

Svar: Tack snälla för tipset! Det ska jag kolla upp!
It´s me Léone

Anonym

Jag föll på en rollerderbyträning och fick hjärnskakning. Eftersom jag inte spydde eller tappade medvetande så tänkte jag, och alla andra (utom vårdpersonal då), att det inte var nån fara. Nu har jag haft ont i huvudet, bland annat, i 3 veckor och kan inte föreställa mig ett värre helvete än det. Att du då har genomlevt detta i hela ditt vuxna liv är utom mitt förstånd. Att du orkar. Jag imponeras av dig!
Även nåt jag har uppmärksammat är att så fort en har en osynlig sjukdom eller åkomma så måste en hävda den och nästintill överdriva den så att folk ska tro på en. "Inte går det att ha så ont i huvudet som du säger när du ändå är här på träningen offskate!". Jo, det gör det faktiskt även om jag har ont. För hur skulle jag må om jag bara isolerade mig hemma?... bra blogginlägg, och fortsätt kämpa för din sak! Kram Malin

Svar: Men fyyyy Malin! Jag hade ingen aning. :( hoppas verkligen att det löser sig för dig snart och att smärtan går över. Massor massor massor kramar!! <3
It´s me Léone

Amanda

Så bra skrivit! Jag lider av ledgångsreumatism och känner igen mig i ALLT du skriver! Wow, vad du satte ord på mitt liv. Tack❤️

Svar: Och tack till dig för din fantastiska kommentar. Det är exakt av den anledningen jag skriver. För jag vet att det finns så många som genomgår liknande saker. Massor styrka till dig! ❤
It´s me Léone

90's popsnöret. ;)

Vi måste lära oss att det är okej att inte vara helt okej. Fint att du kommit till den insikten att dela med dig. Leta vidare i orsaken till varför migränen finns. Bara du kan hela dig. Kramar <3

Svar: Tack fina du för din kommentar! <3 ja, det är svårt men viktigt att dela med sig. Tyvärr är migrän genetiskt så jag föddes med det i kroppen. Massor kramar! <3
It´s me Léone

Nathalie

Usch!! Stackars dig... :( Jag har har haft migrän sen jag var liten, men senaste åren får jag bara "ögon-migrän" med aura, synbortfall och knappt någon huvudvärk. Mår illa av att bara prata om migrän, kan inte föreställa mig vilken skit du står ut med. Stark äru :* puss

Svar: Men fy! Stackare :( oavsett hur ofta man har det så är det HEMSKT. Vi får hoppas det växer bort med tiden <3
It´s me Leone

Pernilla G

Stor kram till dig, underbara människa. <3

Svar: tack snälla du! <3 kraaam
It´s me Leone

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress