Ingrid och jag hade laddat länge inför våra resor. Först till Gdansk/Sopot och sedan Paris. 

Förra onsdagen flög vi till Gdansk. Vi var så glada och taggade då detta var vår första resa tillsammans! 
Vi landade vid 08:30 och kring 09 var vi framme vid vårt lägenhetshotell i Sopot. 

Hotellet var sååå fint och vi blev uppgraderade till den största lägenheten - wooop vilket flyt! Tänkte vi...

Efter att vi installerat oss på hotellet, gick vi ut på stadens gator för att hitta ett trevlig fik att äta frukost på. Vi beställde scrambled eggs och pannkakor. Satt och njöt och funderade över vad vi ville göra sedan. 


Efter frukosten tog vi en liten promenad och sedan gick vi mot hotellet för att jobba undan lite grejer. På samma gata som hotellet låg på, lite längre ner, stannade vi för att ta en bild mellan husen. 
Detta var vid en återvändsgränd och längst båda sidorna av vägen stod det bilar parkerade - inklusive i vändplanen. 
Eftersom det stod bilar parkerade längs hela  gatan så var bilisterna tvungna att backa uppför backen för att komma ut, det famns alltså inget utrymme för att vända. 

Jag och Ingrid står tre meter ifrån den parkerade lastbilen vid vändplanen. Det är ingen trafik och folk passerar fritt runt på gatan. 
Det enda jag minns är att vi tar en bild, kollar på bilden tillsammans i min kamera och plötsligt sitter jag fast mot baken av den lilla lastbilen... 

Jag minns smällen och minns att han inte stannar på direkten, vilket gjorte att jag var helt säker på att vi skulle dö. Lastbilen hade alltså backat med gasen i botten, utan att se oss. 


Här står jag vid återvändsplanen, 30 sekunder innan vi blev påkörda. 


Till slut stannar lastbilschauffören, jag ser Ingrid på marken, hon blöder och lastbilschauffören springer ut och skriker på polska. Han kan inte engelska... 
Ett vittne kommer fram och hjälper oss att översätta, sedan ringer han polisen. 

Det kommer två polisbilar och jag känner mig till en början helt lugn. Känner ingen smärta och fokuserar på att vara ett bra stöd åt Ingrid, samt lösa situationen. 
Polismännen tar våra ID-kort och sätter sig i polisbilen. Ingen pratar med oss. 

Efter ett tag känner jag hur det börjar värka i ryggen, axeln och ut i armen. Jag börjar få svårt att röra min vänsterarm och svårt att sitta upp. 

Vi kände oss helt bortglömda och tillslut är vi båda väldigt ledsna och traumatiserade. 
Efter 40 minuter kommer ambulansen. De undersöker min rygg i ambulansen och Ingrid fick inte ens följa med in så hon fick vänta utanför. Efter en snabb undersökning säger de på knacklig engelska "maybe broken, need hospital". Sedan säger de att min vän Ingrid inte får följa med?! 
De tycker alltså att jag ska lämna min vän, som också varit med i olyckan, för att åka till ett sjukhus som ingen av oss vet vart det är, med människor som jag knappt förstår?! Aldrig

Jag var helt övertygad om att jag ej fått någon skada utan att smärtan var pga smällen. Därför fick jag då skriva på papper om att jag nekade vård. 
Efter det, tvättade de Ingrids sår som hon fått av fallet vid olyckan - utan att sätta på förband?! 

Vi var chockade och gick efter en timme, gråtandes från olyckan. Kommer hem och jag känner mig sne i kroppen. Min arm och mina fingrar domnar bort och det isar i hela ryggraden, från midjan och upp till skallen.

Efter ett samtal med 1177 och diverse övertalning från Ingrid samt Tjoffe & mamma (som hängt med på telefonen till och från under tiden), bestämde vi oss för att åka och kolla upp min rygg. 

Via SOS international fick jag adressen till en privatklinik i Gdansk. Vi bad hotellkvinnan att boka en taxi (de förstod inte engelska när vi ringde själva) och begav oss sedan till sjukhuset. 
Det är 30 minuter taxiresa dit, så vi ringer kliniken för att förvarna att vi kommer. Vi blir då vidarekopplade till en läkare som säger att hon inte kan hjälpa oss, då hon inte ens jobbade den dagen. Suck
Vi ringde till kliniken igen och blev klickade. 

Väl framme finns det ingen på sjukhuset som kan engelska, så jag försöker översätta med hjälp av Google translate, utan vidare framgång. En patient kommer fram och hjälper till med översättning och efter ett tag säger kvinnan i receptionen att vi inte kunde få hjälp där... 

Vi fick be den engelsktalande patienten att ringa en taxi åt oss och sedan åkte vi till universitetssjukhuset i Gdansk. 

ÄNTLIGEN fick vi hjälp!!! Jag blev inskriven och vi väntade i en evighet på att få träffa läkare. Vi skrattade och grät om vartannat. Smällen spelades upp i huvudet hela tiden. Jag hade fruktansvärt ont vid det här laget och vi hade inte ätit på över 9 timmar. 

Kl 21 på kvällen fick jag träffa en läkare - SOM KUNDE PRATA SVENSKA! Jag tror ingen förstår min lycka. <3 har aldrig blivit så rörd. 

Jag skickades på skelettröntgen, där de hittade knas i nacken, så direkt fick jag vidare på magnetröntgen och sedan fick jag träffa neurolog. 

Det visade sig att kotorna i min nacke förskjutits åt fel håll, jag hade fått en grövre skolios och nerverna/musklerna runt vänster axel och ut i armen var inte som de skulle. 

Jag fick mediciner och en sjukt ful nackkrage som jag nu måste bära i veckor-månader för att inte riskera att få whiplash. Sedan ska jag uppsöka sjukgymnast för vidare hjälp. 

Efter 13 timmar fick vi åka tillbaka till hotellet. Allt var en mardröm. Vi ville bara hem. 


Dagen efter var vi tvungna att åka tillbaka till sjukhuset för att prova ut nackkragen (som inte alls är så skön som den ser ut) samt fixa med försäkringsgrejer. 

På fredagen åkte vi hem och möttes av mamma direkt på flygplatsen. En resa som var två dygn, kändes som två månader som aldrig skulle ta slut. 
Jag har fortfarande svårt att prata om vad som hände, men det blir lite enklare för varje dag. 
Jag är så tacksam över att Ingrid fanns vid min sida hela tiden och att hon klarade sig så pass bra som hon gjorde. Jag vet inte vad jag hade gjort annars. 

Blir gråtfärdig när jag tänker på hur mycket ni i min närhet har ställt upp för mig. Tjoffe och mamma som har stöttat till miljoner procent. Alla meddelanden, blombud, kommentarer, kramar. Jag minns varenda en. Tack. <3 

Det är en mardröm att bli så liten och behövande i ett land där ingen varken förstår eller bryr sig om en. Det var en känsla och en upplevelse som var ny för mig. Tänk så många som kommer hit och känner samma sak. Ett leende från någon på gatan den dagen hade gjort en ENORM skillnad för oss. Nu kändes det som ingen brydde sig. Vi måste vara bättre än så. Ingen människa ska kända sig mindre värd. I slutändan är vi alla bara människor. Glöm inte det. <3

Ulf

Oh shit, vilken resa 😰
Hoppas ni mår bra nu! 😘

Svar: Tack snälla ❤
It´s me Leone

Olivia Pappasdotter

Vilken fantastisk avslutning ❤⚘

Svar: ❤❤❤
It´s me Leone

Olivia Pappasdotter

Vilken fantastisk avslutning ❤⚘

Olivia Pappasdotter

Vilken fantastisk avslutning ❤⚘

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress