/ / 8 maj - 2013 / / 

(Ur mina anteckningar)


"Genom ett hål i väggen kan jag se ljuset och världen

Så nära, men jag kan ej nå den

Betraktar allt som sker, i tystnad

Innan jag lägger mig tillrätta i mörkrets trygga rum

Där vilar min kropp  medan min själ irrar runt, skriker av panik, någonstans i mörkret där ingen någonsin kan se mig, hitta mig, rädda mig

Ljuset och världen är så nära, men jag vågar inte öppna och därför får jag aldrig komma in 

Jag vilar här, 

i ensamhetens trygga rum, där kan jag aldrig bli sårad

Där kan jag vara trygg

Så länge jag är tyst kommer ingen försöka ta sig in

Så länge jag inte öppnar, kan jag aldrig bli bedragen

Så länge jag ligger i mörkrets trygga rum, blir jag inte hatad av någon mer 

Där behöver jag endast slåss mot min egen mörka skugga

Där har jag kontroll"


Jag började kallas för "kryckan" av mina vänner. Ena dagen hade jag så ont i knät att jag hoppade på kryckor och nästa dag var det inga problem alls. Detta var förmodligen lika förvirrande för mina vänner som för mig... Hittade jag bara på alltihop? 

Efter ett halvår med ett högst oklart knä, sökte jag hjälp på vårdcentralen. Jag röntgades samma vecka och kort därefter fick jag svar; ett ben (?!) hade börjat växa på mitt vänstra knä, mitt på muskel- och ledfästet. Jag remitterades till Linköping och fick träffa en specialist på just utväxter. Han sprutade kortison i mitt knä och beordrade mig att vila över sommaren. 

Sommaren var krånglig, jag blev inte ett dugg bättre av mitt vilande. Från att ha tränat dagligen till att knappt träna alls. Jag blev uttråkad och började tröstäta. Gick upp 10 kilo väldigt snabbt. Inte för att jag brydde mig då eller för att det spelade någon roll. 

Sommaren gick mot höst, jag började trean på gymnasiet och hade stora saker att se fram emot - examensprojekt tillsammans med Norrköping symfoniorkester. Under en hel vecka skulle min klass få göra föreställningar tillsammans med Norrköpings fantastiska symfoniorkester i den stora konserthallen - De Geerhallen. Jag skulle dessutom vara koreograf för det hela. 

Men främst av allt - vi skulle sätta upp musikalen FAME på Östgötateatern. Audition skulle ske under hösten och föreställningarna skulle vara under våren 2010. Jag skulle kunna skära av min egen handled för att få spela huvudrollen, "Carmen". Karaktären Carmen var skolans coolaste tjej, med stora mål och drömmar. Det är hon som sjunger bl.a. ledmotivet i musikalen och tragiskt nog tar hon livet av sig i slutet av föreställningen, då hon lurats av agenter och slutat som missbrukare. Det låter inget vidare kul, men Carmen har sedan barnsben varit en drömroll för mig. Carmen ska också föreställa dansare, så om jag skulle ha chans att få rollen var jag tvungen att bli bra i mitt knä. 

När jag under början av hösten 2009 skulle på återbesök hos läkaren, för att se om bag blivit bättre av kortison och vila, var jag fylld med ångest. Vad var nästa steg? Hur skulle det bli? Jag var tvungen att bli bra och det fort! 
När jag kom in i det vita, lätt deprimerande läkarrummet, var jag rädd. Benutväxten på mitt knä hade blivit större och nu kunde man till och med känna den utifrån med handen. Varje gång jag böjde och sträckte på knät så "klonkade" det till då muskel- och ledfästet flyttades från den ena till den andra sidan av benutväxten. Det gjorde ont. 

"Jaha, det blir till att operera. Vi får se om vi lyckas få bort benutväxten som det är, men eventuellt behöver vi lossa på hela muskel- och ledfästet och sy fast det igen. Då gipsas hela benet och får inte gå på 6 månader. Men i så fall får du en rullstol." 

Okej, eller vänta va? VA?! 

Jag fattade ingenting. Operation, sy, gips, SEX MÅNADER?! Min värld föll i en miljon bitar. Jag kunde inte sluta gråta. Mitt liv var över. Över. 

"Just nu har vi väldigt fullt med tider så i början på februari bokar vi in dig, okej?"

Okej. Nu kan jag dö, tänkte jag. Första veckan i februari hade vi våra föreställningar med Symfoniorkestern och i Maj hade FAME premiär. Jag skulle inte bara missa min sista termin i skolan, jag skulle också missa de två grejer jag drömt om att göra sedan jag var liten. 

Jag och mamma åkte hem. Jag satte mig på mitt rum, grät tills jag var tom. Sedan kollade jag bara ut genom fönstret, utan att titta på något speciellt. Jag var uttömd och det fanns inget som kunde göra mig glad. 
 

Jag ville så mycket. Jag ville så gärna. Jag hade aldrig varit den fysiskt mest starka. Jag hade aldrig fattat grejen med bollsporter och jag gjorde nästan vad som helst för att undvika skolidrotten. Jag tror till och med läraren blev lättad de gånger jag inte var med. Jag skälpte mer än hjälpte. Jag skrattade gärna bort min värdelösa, halvhjärtade prestation och lät med glädje både lärare och elever skratta åt mig när det kom till att slå iväg en boll eller kasta kula. Jag blev inte född som atlet, men nu hade jag bestämt mig. 

Året var 2008 och dansen var en stor del av mitt liv. Jag hade fått chansen att göra flera produktioner på den anrika teatern ARBIS i Norrköping. Jag hade hittat hem. Jag älskade folket som var där.  Jag älskade atmosfären. Jag älskade allt som hade med teatern att göra. Där ville jag bo. Jag inspirerades av alla talangfulla människor runt mig och insåg snabbt att om jag ville jobba med detta, ja, då måste jag kämpa ännu mer. Jag skulle en gång för alla bli den som var bäst, starkast, mest uthållig. Jag skulle inte bara bli en bra dansare, jag skulle bli en riktig atlet.

Jag började träna. 
Mycket. 
På fel sätt. 

Sedan ett par år tillbaka hade jag det även struligt med maten. 
Jag tänkte konstant på mat. 
Mycket. 
På fel sätt.
Ingen mat efter klockan 19.
Ingen mat. 
Ingen mat.
Inget socker.
Inget fruktsocker.
Ingen mat.

Jag gjorde sit ups när jag skulle sova, armhävningar i övningsrummen på skolan, gymmade efter skolan, repade på Arbis och körde styrka igen när jag kom hem. Men jag blev aldrig stark. För jag åt alldeles för lite, försökte alldeles för mycket och sov för lite för min kropp. 

Jag blev förkyld och fick fem stycken halsfluss på raken. Jag gick inte speciellt mycket till skolan när det var lektioner. Men var otroligt engagerad i allt som hade med alla musikämnen, events, fester, konserter, föreställningar att göra på skolan. Jag tog gladeligen på mig det mesta och försökte dessutom vara med på alla rep på Arbis på kvällarna, ibland nätterna. Vi repade så gott som alla kvällar på vardagarna. Vi repade dagtid på helger och sedan var det föreställningar kvällstid. Arbis och Robin Karlsson, som drev Arbis, har lärt mig allt. Jag skulle inte vilja byta ut denna tid mot något annat i hela världen. <3

Men, jag var helt slut. Jag grät när jag kom in i skolans korridorer, jag grät under repen och jag grät när jag kom hem. Det var till och med så att lärarna uppmanade mig till att vara helt hemma i två veckor, för att vila upp mig. Jag sov på golvet i logen i pausen under föreställningar och jag började bli rörig. Glömde bort saker och lovade alldeles för mycket. 

Många människor hade klarat av detta utan problem. Det var otroligt många i min närhet som hade ännu mer att göra och för dem gick allt som en dans; men inte för mig. Jag var svag, psykiskt och fysiskt. Hade redan då ett relativt stort självförakt, problem med mig själv och försökte dölja min olyckliga insida med ett glatt yttre. Min kropp var trött, hungrig. Behövde vila. 

Stackars mamma. Hon gjorde allt i sin makt för att jag skulle lugna ner mig. Hon tyckte jag skulle hoppa av några fritidsaktiviteter (ja, det var inte bara Arbis utan det var danskurser, sångkurser, orkestrar etc etc osv osv.). Hon såg att jag inte mådde bra och tog upp detta gång på gång på gång. Men jag gjorde som de flesta andra tonåringar; jag lyssnade inte. Jag ville visa att jag klarade detta. Jag kände att jag var tvungen att bevisa för alla hur glad jag var, hur bra allt var och hur stark jag blivit - för det var just det jag alltid fick komplimanger för. 

"Du har alltid sådan energi"
"Hur orkar du med allt?"
"Wow, Vad du kämpar"
- jag kunde ju liksom inte svika människorna som gav mig dessa komplimanger. De förväntade sig ju att jag alltid skulle ha energi till allt. 

Jag trodde jag behövde vara superman för att bli omtyckt. 

Jag började få panikångest. Trodde jag skulle dö. Jag fattade inte hur man andades och jag låg på golvet i min dåvarande pojkväns lägenhet. Jag skakade, skrek och var ej kontaktbar under långa stunder. Det var så synd om honom egentligen. Han var tillsammans med mig; ett vrak. 

Hösten 2008 hade jag nyss fyllt 17 och vi repade inför en föreställning som kallades Varité Spektakulär. Vi repade mycket. Anders Vilhelmsson var koreograf och gjorde otroligt snygga nummer. Slutposen i sista numret gick till så att jag skulle glida ner i spagat. Vi repade detta om och om igen och under ett rep försökte jag hoppa ner i spagat istället. Plötsligt hände något. Jag råkade vrida till knät och det gjorde skitont. Inte så ont som det gör när knät går ur led, men så pass ont att jag idag - 9 år senare, minns detta. Jag försökte ignorera värken och köra vidare. Jag uppsökte aldrig vårdcentralen och jag visste inte då att denna lilla skada skulle vara början på en lång, smärtsam och utdragen historia

Bild från en produktion, 2007